Släpp taget, följ flödet

Jag minns när vi var mindre ungefär 11 år gamla. Vi var vänner och jag var väl lite smygkär i dig, men insåg ganska snabbt att du var alldeles för "cool" för mig. Du var i det tuffa gänget och jag i det mer neutrala. Så vi fortsatte umgås som vänner. Medan åren gick skaffade du flickvän, och jag pojkvän. Ditt liv blev kaos, mitt förändrades också, vi gled ifrån varandra. Jag ställde ett krav sista gången vi sågs för jag kände att jag inte orkade hjälpa dig mer. " Kom tillbaka när du är på benen igen, kom tillbaka när du ordnat upp ditt liv". Du lovade att ringa när/om den dagen kom. 

 

Mitt liv hade börjat om på nytt, jag var sambo, levde ett relativt knasigt men lugnt liv. Sen kom det ett samtal ca 1,5 år efter att vi pratat sist. Jag visste knappt om du levde eller inte. "Hej, du sa att jag skulle ringa när jag ordnat upp mitt liv". Visste inte var jag skulle ta vägen, förstod på en gång att det var du när jag hörde dom orden! Vi började umgås som vänner igen. Jag började skratta igen, började slappna av. Månaderna gick och jag var rädd för att gå in i ett nytt förhållande. Men du fick mig att lita på dig, du fick mig att känna någon slags glädje jag inte trodde fanns. Jag och min vän åkte till Norge för att bara festa och ha kul. Något kändes inte rätt, det hade gått 8 månader och du väntade fortfarande på mig. Jag kände att jag inte kunde låta dig vänta en dag till! Så med hjälp av min vän, lurade vi dig ner på en krog. Du tror att jag fortfarande är i Norge, jag och min vän kommer fram runt hörnet när vi ser att du anlänt. Jag minns det såväl. Visste inte vad jag skulle säga, speciellt inte när jag såg ditt förvånade ansiktsuttryck så jag lyckades väl klämma ur mig "Vill du fortfarande ha mig så är jag din från och med nu". 

 

2 år sedan är det idag, två år sedan jag vågade släppa in någon ny kärlek i mitt liv, och det är den bästa chansningen jag någonsin gjort. För här står vi än idag!